Analys av spänningsfältet mellan integritetsskydd och institutionell datanytta
I skärningspunkten mellan dataskyddsförordningens krav och lärosätenas ambitioner framträder en tydlig konflikt kring hur sekundär campusdata bör hanteras i praktiken. Medan institutionella företrädare ofta betonar effektivisering genom stordataanalys, kräver ett rättssäkert genomförande att all datainsamling vilar på transparenta principer och en djupgående etisk förankring. En ensidigt teknisk syn på lärandeanalys riskerar att reducera studenter till passiva datapunkter, vilket strider mot grundtanken om individens självbestämmande och personliga integritet. Genom att kontrastera ett strikt utilitaristiskt synsätt mot ett omsorgsetiskt perspektiv blir det tydligt att dataskydd inte enbart handlar om formell efterlevnad av lagtexten, utan om att aktivt upprätthålla förtroendefulla relationer inom akademin (Prinsloo & Slade, 2016). Den praktiska implementeringen av stordata och analysverktyg belyser samtidigt att processuell legitimitet och delaktighet är helt avgörande för att undvika dolda övervakningsmekanismer som hämmar studenternas autonomi (Ifenthaler, 2020). När universitet samlar in digitala spår från passagekontroller, trådlösa nätverk och läroplattformar uppstår en omedelbar spänning gentemot principen om ändamålsbegränsning, eftersom ursprungliga administrativa syften inte utan vidare kan överföras till prediktiva beteendeanalyser. Den komparativa analysen blottlägger därmed att en mekanisk tolkning av rättslig grund är otillräcklig för att hantera den asymmetriska maktrelationen mellan lärosäte och student. För att överbrygga klyftan mellan juridisk regelefterlevnad och reell utbildningsnytta krävs en samordnad strategi där etiska skyddsåtgärder integreras direkt i den digitala infrastrukturen. På så sätt transformeras dataskydd från ett passivt regulatoriskt hinder till en bärande förutsättning för en hållbar, etisk och ansvarsfull digitalisering inom den högre utbildningssektorn.